Ja, jo

Det har ju inte blivit mycket här på sistone. Skrev nåt förra veckan och sen var det nåt som var paj och posten gick inte upp. Minns inte om vad.

Så. Japan var kickass. Gillar Tokyo som fan och skulle gärna bo där en sväng. Fast jag måste erkänna att jag inte är lika japannördig som väldigt många andra jag känner.

Sen jobbade jag. Sen åkte vi till Lettland. Sen jobbade jag ännu mer och cyklade till jobbet för att vara på plats vid 4 på morgonen under en OS-vecka. Sen slutade jag och nu är jag student igen.

Nu är det exjobbsfix som gäller och i oktober/november sticker jag till San Francisco (om det inte skiter sig) för 6 månaders internship. Kommer bli fett kul.

Har kommit igång hyfsat med löpningen igen efter att inte fått mycket gjort i Tanzania/Japan/under sommaren när jobbet var som mest. Midnattsloppet får vara en katastrofal parentes, men jag lyckades utan problem jogga 11 km förra veckan (och hade nog kunnat fortsätta i ytterligare 5 km). Dessutom gick det under omständigheterna helt okej på Bellmanstafetten. Nu är det dags att börja köra massa intervaller och få upp farten ordentligt bara. Men först ska jag bli frisk.

Halt

Jag tror jag har hälsporre. Det suger banan, eftersom jag inte kan använda foten överhuvudtaget. No träning, no städning, no gå och handla, no göra nåt annat än att sitta eller ligga egentligen. I går hasade jag mig förvisso ner till det lokala badet och simmade en timme, men inte ens i vattnet slutade fotjäveln att göra ont. Dessutom var bassänglängden inte mer än 16,7 meter, så det blev mycket vändande. Men det kan nog funka nån gång i veckan om det här håller i sig.

Jogga bonito

Lyckades jogga för första gången på två månader idag. Höll ett förbaskat bra tempo under vissa delar, men jag varierade farten mellan gång och nästan-spurt. Lite roligare än att springa i mitt trista jämntempo jag brukar fastna i och bli effektivt omotiverad av.

Blä

Det här med att springa är överskattat. Speciellt när det ska göras i grupper om arton-nittontusen. Vårruset igår, och det gick ju inte bra på något sätt. Eftersom jag ville vara snäll och inte vara en sån som förstör för alla andra genom att blockera fältet för att jag springer långsamt, ställde jag mig i en startgrupp anpassad för dem som ville springa fort och inte i fältet för dom som ville lubba som fan. Jag säger det igen, springa fort. Första tanten gav upp och började gå efter två hundra meter, efter att fältet ändå stått mer eller mindre stilla i en minut. Spenderade första kilometern med att försöka ta mig förbi alla som inte hade en tanke på att ta sig runt på under 25 minuter, vilket innebar löpning medelst höga knän ute i det just knäghöga gräset. Efter två kilometer gick det att springa i ett sådant tempo att jag bara sprang fortare än drygt hälften i startgruppen. Och där nånstans hade all energi gått åt till att försöka hitta den optimala vägen mellan alla tanter, tjejer och damer i klämkäcka t-shirts. Slutade på 27.47, som förvisso är långt bättre än vad jag sprang på förra gången, men ändå långt ifrån forna tiders tid på under 25 minuter utan att svettas. Jävla skit. Dessutom pallar min kropp inte temperaturer över 22 grader. Efter att ha frusit duktigt den sista kilometern är det bara att inse att det blir hatt och väldigt mycket mer vatten under dagen innan loppet nästa gång. Nästa gång. Haha.

Observera tiden för övrigt. Men det är antagligen mitt sista hockeypass.

T-minus några dar

Nästa vecka är det dags för en riktig tantprövning. Vårruset för tredje gången. Förra året var jag sjuk som en utter och kunde inte springa. Året innan tog jag mig runt de fem kilometrarna på en pinsamt dålig tid, som till viss del kan skyllas på att hälften av löpstegen togs i sidled för att runda alla trötta tanter som började gå efter 400 m. Nån gång när jag var yngre och spelade fotboll (två träningar, en fysträning plus en match i veckan. Och så skolgympan förstås.), sprang jag på betydligt bättre tid. Runt 25 minuter åtminstone. Har ingen aning om hur det kommer gå den här gången. Har inte haft tid att träna så mycket som jag velat. Dessutom är jag dålig på att hitta ett bra och hyfsat raskt tempo. Istället går jag ut alldeles för långsamt och har till slut 250 meter på mig att förbättra katastroftiden som tickar fram på tavlorna över målgången. Inte fan lyckas jag med den gamla gymnastiklärarklyschan (gå ut hårt, öka och spurta) i allafall. För övrigt känns det lite kefft att ha en nummerlapp med Pastejköketloggan på. Ursch.

Dagens låt: Invisble and Silent med Covenant.

Don't bother

När jag ville lejbla om lite tidigare inlägg fuckade det upp en hel del. Så nu verkar det som att en massa saker är vad det inte är. Och tvärt om. Äh. Nevermind.

Var just ute på en löprunda som kändes riktigt bra. Nu sova.

På flykt

Jag behöver hjälp. På riktigt. Sen jag började cykla har mina benmuskler blivit oändligt mycket kortare och jag har precis lyckats få in rutin på att stretcha efter varje tur. Men mitt löpsteg är ju miserabelt. Ser ut som om jag just lyckats fly ett koncentrationsläger och stapplar mot friheten. Konditionen är det inget fel på, men mina vader krampar ihop efter tvåhundra meter. Det är kaos.