Don't bother

När jag ville lejbla om lite tidigare inlägg fuckade det upp en hel del. Så nu verkar det som att en massa saker är vad det inte är. Och tvärt om. Äh. Nevermind.

Var just ute på en löprunda som kändes riktigt bra. Nu sova.

Henry Rollins på Rival

I måndags. Har inte skrivit nåt om det än. Har mest bara inte blivit av och dessutom är jag inte recensionstypen som måste komplettera omdömet med en massa snitsiga formuleringar. Men bra var det. Förutsägbart förvisso (Bush är ett ass, Iggy är riktig rocknroll och kristna fanatiker är både roliga och knäppa), men väldigt underhållande. Mr Rollins och jag verkar dessutom dela samma fascination för människor som blir uppätna av vilda djur. Innan showen åts det på Fyra Knop på Svartensgatan. Helt okej, men jag föredrar fortfarande À la crêpe.

För övrigt har jag inte bara en skuld till CSN vars första avbetalning ska vara inne imorn. Jag är dessutom skyldig stockholmsbiblioteken 55 kronor för försenade böcker. Vet dock inte vilka, det måste ha legat och ackumulerats under några år. Upptäckte det när jag var på lokala bibblerian och norpade åt mig två av dess fjälltursböcker. Båda om Sarek, dit det förhoppningsvis bär av i sommar. Den ena boken utgiven 1993, den andra utgiven 1979. Nog för att bergen antagligen står kvar, men lite fräschare information än så är nog på sin plats.

Dagens låt

"Allt som är ditt" med Säkert!.

Det är skillnad på barn och barn

Klart som fan det är fruktansvärt att lilla Maddy, på semester med päronen i Portugal, försvunnit. Det suger. Hur kan man tycka något annat? Tur för medierna och folk som känner att de vill engagera sig i något annat nu när kattpäls/hundköttssäsongen är slut, att ungen är så smärtsamt söt. Medierna vältrar sig i hur fotbollsspelare går ut och vädjar till kidnapparna, hur föräldrarna ska träffa påven, hur familjen försöker få livet att gå vidare. Den som inte fått nog kan besöka en hemsida, endast tillägnad jakten på den lilla tjejen (där man får följa med "bakom kulisserna" vid sökandet). Det är nästan så att man kan tro att inget annat hemskt händer i världen. Ja, jag vet att det är fel att relativisera folks olycka, men KOM IGEN. Istället för att vidarebefodra mail "till alla du känner!!!!!!!!!" om lilla engelska Maddy kanske du kan surfa in på WFP:s hemsida. Där står bland annat att läsa att ett barn dör av svält var fjärde sekund. Men när ska de barnens föräldrar (om de har några) träffa påven, när ska media bevaka hur deras päron sticker ut och joggar för att livet ska gå vidare? Kollade just in på hitta-Madeleine-hemsidan (som jag av princip inte länkar till) och kunde konstatera att över 310 000 engelska pund samlats in till vad jag gissar är sökandet efter den lilla flickan (men jag hoppas att pengarna även går till annat). Men hur privatsponsrar man en sådan grej? Är det inte sånt polisen, med all världens ögon på sig, är till för? Jag har svårt att tro att dom ens vågar tänka tanken att göra ett dåligt jobb just nu. Nu kastar jag mig hejdlöst mellan valutorna, men för 19 amerikanska cent kan ett skolbarn, någonstans i världen få en måltid. Med tanke på att det finns omkring 400 miljoner kroniskt hungriga barn i världen känns det som att det finns en hel del att göra. Men när inte kändisarna bjuder upp till tv-gala, vem fan bryr sig om dem då?

Jag har en liten pakt med mig själv. Varje gång jag får ett kedjebrev om försvunna Madeleine, ser något på tv eller i någon annan media om fallet, tänker jag lägga en femma i min muminburk som hittills mest är full med pengar jag tänkte flippra upp. Fuck that. När/om ungen hittas tar jag innehållet i burken och donerar till någon form av välgörenhet, kanske World Food Programme. Att det bara är en minidroppe i världshaven är en annan sak. De globala orättvisorna upphävs inte för att vi i västvärlden slantar upp lite pengar vi klarar oss utan då och då. Det handlar om resursfördelning och möjligheter för U-länderna. Men det är en annan historia.

McBody

Inte undra på att jag mår som jag gör när lunchen blivit McDonalds och liknande några gånger för mycket den här veckan, träningen försvunnit i fjärran och jobbet är inne på den åttonde raka dagen. Det här håller inte. Från och med imorn blir det tomatsoppa, knäckebröd och frukt till lunch, även om jag kommer intala mig själv att jag inte blir mätt på det. Dessutom är mina rikskuponger nästan slut.

Midnight express

Cyklade hem via Stureplan efter tentapuben igår. Och jag kände mig som världens coolaste människa när jag kom där i illa matchande träningsoverallsjacka över klänningen och en ful gammal cykelhjälm. Men så säger dom ju att nörden är inne nu också. Men Stureplan, vilket jävla ställe. Människor som väntar på att bli pekade på och de som gett upp och bara cruisar runt i en ful liten bil, lyssnar på dålig techno och skriker på cyklister.

Förresten, vem skulle komma på idén att bära leggings med shorts om inte alla Sveriges moderedaktörer bestämt sig för att det är jäkligt häftigt? Eller var häftigt, antagligen. Har svårt att se en enda av dem i avklippta strumpbyxor och såna där shorts som jag gömt längst inne i garderoben i hur många år som helst. Men som sagt, smaken är som baken (ibland lite äcklig).

Om varför man måste klä på sig på morgonen

Jag har spenderat morgonen med att såsa runt i underkläderna och äta frukost lite lagom långsamt. Det skulle jag aldrig ha gjort. För helt plötsligt damp det ner en flyer från Sverigedemokraterna, Stockholmsdistriktet, i brevlådan. Och eftersom jag inte hade så mycket kläder på mig hann utdelaren försvinna innan jag hunnit ut och berättat var han eller hon kunde förvara flyern som jag ville lämna tillbaka.

Skitmatch

Jävla Milan. Hemcykling från jobbet om ungefär 50 minuter. Lyckades komma iväg och klättra idag, trots att det satt långt inne. Problemet med viloperioder som blir längre än man tänkt (nästan tre veckor, kanske) är att det blir segt att komma igång igen. Sjukt svag, sjukt dålig. Men idag kändes just det faktumet okej. Löpningen har börjat gå så bra på sistone så det är bara att vara nöjd där. Vad som däremot stör mig är att jag känner mig tung när jag klättrar. För övrigt finns en bild av mig att beskåda på jobbets hemsida. Länkar inte. Men jag kan meddela att jag ser ut som en ukrainsk postorderfru.

Dagens låt

"Bläck" med Garmarna. Finns på Vedergällningen från 1999.

Tomtarna i Maranata

Från FAQ på Maranatas hemsida:

Vad anser ni om sprit, vin, cigaretter, smink och dans?
Svar: Lyx, fåfänga, frosserier, slöseri, svärmeri, självmord.

Försökte komma på vad som var vad, men om man räknar efter så mappas inte raderna rakt på varandra. Alltså har vi inte en bijektion utan snarare en surjektion. Vad som är vad vet jag alltså inte, även om mitt säkraste tips är att cigaretter kan mappas på självmord. Eller gäller allt på nedre raden alla roliga grejjer på den övre? Hur frossar man i dans? Eller slösar man kanske med den? I såna fall slösade jag ganska friskt i helgen. Deras hemsida innehåller för övrigt det vanliga dravlet om att det är fel att böga (fast det benämns "homosexualism"), att mannen är kvinnans huvud och ful webdesign. Under "Kärleksfull aga" kan man dessutom läsa om "Den förädlande smärtan". Om man i likhet med mig förhalar sänggåendet är det ett ypperligt sätt att spendera några minuter på.

Bon under huden

Jag kan inte släppa sexdiskussionerna i senaste Bon. Intressanta som fan, men just där det börjar bli intressant och spännande på riktigt får man aldrig veta mer. Veta mer som i nån slags analys eller för den delen problematisering av vissa saker som sägs. För även om konceptet med ocensurerade och oanalyserade ord, meningar och resonemang är annorlunda i sig, pallar jag inte faktumet att så otroligt obehagliga saker som sägs får passera utan att någon tillåts reagera (tacka diskussionernas moderator för det). Och det är där jag säkert kan beskyllas för moraltanteri. För är det något man fått lära sig så är det att man inte får ifrågasätta någon annas sexualitet, eftersom allt är så jävla okej. Men när dumbrudar berättar om att dom gör som dom läst i Cosmo och ser bedjande ut (eller vad det nu var) när de levererar blowjobs för att det just står i Cosmo, blir jag bara lessen. Ungefär lika lessen som när pretentiösa pophopp outar att de gillar att lyssna på sin egen musik när det ska till och bånkas groupie.

Annat som gör mig lessen är det här. Body Shop har köpts upp av sminksatan L'Oreal, vars produkter jag dyrt och heligt lovat att aldrig använda. Det är inte värt det.

Slarvigt

Missade att Trent fyllde hela 42 år igår (eller förrgår, om man ska vara petig). Grattis i efterskott! Firar med att lyssna på "Hurt" för jag vet inte vilken gång i ordningen. Världens bästa låt på vilken dessutom världens bästa cover gjorts.

Dagens skummaste

Kommer ni ihåg den snygga killen i "Mitt så kallade liv"? Jared Leto. Han som fanns på min och många andras laminerade listor ett bra tag. Han har ett band. Här är deras video.

Om bristen på kommunikation i förhållandet

Jag hade inte blivit informerad om att kaffet var slut, varpå jag nu sitter och dricker en kopp snabbkaffe (Milea). Smakar för jävligt.

Var och klippte mig tidigare idag. Mycket nöjd. Nedan en bild på delar av resultatet.

Det som blev kvar på huvudet blev väldigt bra om jag får säga det själv. Dyrt var det också, men det tänker vi inte på nu. Men eftersom det blev ganska kort passade jag på att köpa en klänning på Gina Tricot så jag inte ska bli alltför förvirrad i min könsidentitet. Under klippandet passade jag, som sig bör, på att läsa det tidningar som stod till buds. Började med Outside, helt otippat. Övergick sedan till det omdiskuterade sexnumret av Bon, som egentligen är en alldeles för skitnödig tidning för min del. Men sexdiskussionerna med bland annat Lasse Lindh (jag kommer aldrig kunna lyssna på hans musik igen, grattis R), Martin Kellerman, Gudrun Schyman och lite annat löst folk var intressanta. Martin Kellerman tyckte dessutom om tjejer som dansade fult, det gillade jag. Övergick till Elle Puls och landade till slut på Cosmopolitan som alltid gör mig förbannad. Vilken jävla skittidning. Fy fan. Mallar på vad man svarar killen man egentligen vill träffa när han sms:ar och frågar om man vill ses. Och ofta bestod mallarna i nåt i stil med "svara inte alls". Det är förjävligt att tjejer alltid får ligga ändå. Med den inställningen borde man hamna längst bak i den kön ett bra tag. Fick tag i några nummer av King till slut, oändligt mycket bättre än alla möjliga brudiga modetidningar. Men läs sexdiskussionerna i Bon, klart spännande.

Dagens glädjande upptäckt: Jag förstår väldigt väldigt mycket av talad spanska. Tjuvlyssnade på ett sydamerikanskt par på pendeltåget in till stan och kunde konstatera att det jag falerade på var ord som jag aldrig haft en chans att lära mig i glosform eftersom jag aldrig läst spanska ändå.

Plötsligt händer det

Inte nog med att jag igår för första gången provade en annan pizza än den gamla hederliga på den lokala pizzerian (istället för Vegetarisk Special: Broccoli (broccoli, gorgonzola och färsk vitlök)), idag blev jag dessutom klar med ADK:n.

ten1 1 070516 3 viggo

Den enda lilla raden gjorde mig gladast i världen lite tidigare ikväll. I och med denna har jag inte en enda av mina ångestkurser kvar. Firade med lite chokladtårta. Nu är det 25 minuter till jag får gå hem. Slutar vid midnatt, börjar klockan nio i morgon bitti och jag vet inte riktigt vad jag ska fylla morgondagen med. Nästa vecka ska jag dock hålla en liten anställningsintervju. Galet.

Spam

Jag får väl svara på R:s utmaning då, trots att jag inte tänker skicka den vidare. Det är fråga om heder.

Anyhow, here we go.
Sex sanningar/egendomliga saker om mig:
1) Jag är nöjd över våra nyinförskaffade persienner av den enkla anledningen att jag kan dra för ordentligt och dansa till Tarkan utan att nån ser. Med sjal runt höften.
2) Jag hatar generellt alla musikaler som inte är Sound of Music, men "Anthem" från Chess ger mig rysningar, in a good way.
3) När jag bodde i London passade jag och en vän från Värmland på att spela prostituerade på en bar. Jag i syftet att kolla om vi kunde lura av några italienare med hockeyfrillor lite pengar, hon för att det var kul. Och för att vi var fulla.
4) Jag hatar att flyga. Som fan.
5) I min skivsamling finns inte mindre än tre skivor med Enya. Jag har fått alla i present.
6) I ett fotoalbum med fula fåglar på pärmen har jag en bild av Donald Rumsfeld, åkandes limousin i NY sommaren 1992.

Bananlack

Låter som nåt man blir efter att ha käkat för mycket banan, men i det här fallet handlar det om det där man får hos tandläkaren innan man går hem. Och som inte är räkningen. Jag hatar verkligen att gå till tandläkaren, så därför passade jag på att signa upp hos tandläkarstudenterna istället. Tre timmar bara idag. Det var mitt tredje besök, trots att jag inte hade några regelrätta hål. Men allt tar sin tid och det är mycket som ska göras när man får en helbehandling. Nästa gång ska jag dit för en terapiplan. Med andra ord ska jag lära mig hur man borstar på ett adekvat sätt. Studenterna är för övrigt riktigt grymma (på det för en tandläkare lämpliga sättet). Men det är en sak jag inte förstår. Varför måste ALLA instrument se ut som något egyptierna använde för att dra ut folks hjärnor genom näsan och varför måste alla maskiner låta som en borr, även om deras funktion skulle vara att massera ens hårbotten? Jag MÅSTE ha med min ipod nästa gång jag ska göra nåt obehagligt så jag slipper ljuden från konstiga apparater och för att slippa kommentarer som "Jag kommer tillbaka när du lugnat ner dig..." från båset brevid.

Imorn ska jag skriva en tenta jag inte alls är förberedd inför. Men hey, det har ju funkat förut.

Notera för övrigt att jag inte nämnt hockey en enda gång idag.

Inför förlängningsperiod 1/The man of my dreams

Notera tiden. Jag gick och la mig klockan ett. Ska vara på jobbet klockan nio. Helveteshockey. Dödshockey. Skithockey.

Drömde för övrigt att jag blev invald i en alldeles förträffligt förnäm invalförening för gamla dataloger. För gamla klubbmästerister, till och med. Men till skillnad från Cliff var det här något hejdlöst exklusivt, en förening med kåpor, bisarra ritualer och i stort sett obegränsade monetära resurser. Efter en ritual jag på något sätt sett förut togs jag emot med öppna armar av personer som i verkligheten aldrig varit klubbmästerister. Förflyttades vidare till föreningslokalen som låg i en källare nånstans och bjöd på enormt tuff inredning och pengar som skänktes till välgörande ändamål så länge vi var där. Dessvärre såg jag inget av den tuffa inredningen då jag inte hade några glasögon med mig. Killen som tagit på sig att guida mig runt förvandlades sedan till the man of my dreams, i allafall den här drömmen. För trots en oerhört bratig uppsyn (dock med mikalockar), konstig attityd och skryt om pengar, föll jag som en fura. Detta trots att han envisades med att tycka han var både charmig och rolig när han kallade mig för 22-åring. Magin förstördes dock när vi helt plötsligt var utanför lokalen i en skog av något slag och han envisades med att skjuta små djur för att det var roligt, inte för att han var sugen på vilt. Sen blev jag attackerad av en björn och var tvungen att fly upp på taket till en busskur. Efter det ringde klockjäveln och jag kunde gå upp för att konstatera att varken Detroit eller Anaheim lyckades göra ett avgörande mål på ordinarie tid och nu sitter jag här. Kul.

Inför förlängningsperiod 2

Journalistik på hög nivå.

Daniel Briere

Om alla kvällstidningar skulle ta och chilla lite. Ett, två djupa andetag. Sluta skriva ickeartiklar om vad muppar i deras schlagerdiskussionsforum tycker. Andas. Sluta publicera bitter, västeuropeisk goja. För aldrig förr har väl så många upprörts över så lite. För visst skulle det kanske kunna vara så, hemska tanke, att de "väst"-europeiska länderna hamnade så långt ner i schlagerresultatlistan för att låtarna i mångas ögon kanske faktiskt var riktigt härligt kassa. Nu är jag ingen schlagerfantast av rang, snarare tvärtom. Det här var första gången på jag vet inte hur många år som jag faktiskt tittade på en hel schlagerfinal. Förra gången hann jag in nån gång lagom till att monstermaskerna gick och vann. Schlager är kasst och jag har ingen som helst anledning att omvärdera denna för stadsdelen och generationen inte så radikala åsikt. Men när länder som varje år har fribiljett till finalen skickar bisarra revybidrag i farsform, är det kanske inte så konstigt att en butchig tjej med fönat livvaktsgarde från Serbien går och vinner. För nog är det så att till och med Sverige gav en och annan poäng till det vinnande bidraget? Om det här landet kanske skulle ta och inse att det är ett fyra timmars underhållningsprogram en lördagkväll, sluta vara så bittra och istället vara nöjda med att länder som politiskt sett inte "borde" rösta på varandra faktiskt gjorde det. Och vara nöjda med att den där pajasen från Ukraina inte vann. Det är det enda jag bryr mig om, egentligen.

Notera för övrigt tiden då detta skrivs. Hade kunnat krypa upp i sängen igen ungefär nu, om det inte vore för Buffalos Daniel Briere. Med sex sekunder kvar av ordinarie speltid i den andra semifinalmatchen mellan Buffalo och Ottawa måste han nödvändigtvis kvittera och ta matchjäveln till förlängning. Så här sitter jag i morgonrock och väntar på att få gå och lägga mig igen.

Dagens myspacefynd

SoKo.

Videon till den bästa låten som nånsin gjorts på franskbruten engelska.

Okunskap om kommunismens härjningar och offer

På DN-debatt idag presenteras en undersökning som visar att svenska ungdomar har på tok för dålig kunskap om kommunismens framfart i världen. Vissa saker är skrämmande, som att 95% av de tillfrågade känner till Auschwitz men 90% inte känner till Gulag, eller att 82% inte tror att Vitryssland är en diktatur. Skrämmande fakta staplas på varandra och det är inte utan att man undrar vad ungarna får lära sig i skolan egentligen. Men nedanstående tycker jag är spännande.

"56 procent av grundskoleeleverna svarar "Vet ej" på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska."

På samma sätt som obekväma åsikter inte var/är välkomna under kommunistiska regimer, verkar en annan åsikt än ett rosande av västerländsk marknadsekonomi i det här fallet vara något man bör förfasas över. Vidare konstateras att:

"Resultat som dessa borde vara fullständigt oacceptabla i ett demokratiskt samhällle,..."

Jag som trodde att åsikter om till exempel marknadsekonomi, som möjligen avviker från de rådande inom det institut som partipolitiskt obundet låter utföra en undersökning på svenska ungdomar, hade all plats i världen i ett demokratiskt samhälle.

Krata

Eller markfall som det så fint heter på ren svenska. Vet inte varför det kallas krata faktiskt. Och nej, jag har inte stavat fel. Inte kratta. Krata. Det gjorde jag idag, på topprep förvisso och landade fint på fötterna, men det var en upplevelse att helt plötsligt befinna sig på marken från en fem sex meter. Säkringsmannen blev nog bra mycket mer skärrad än jag. Klättringen därefter gick ju riktigt dåligt dessutom. Sånt är livet.

Dagens låt: Redemption Song, duetten med Johnny Cash och Joe Strummer. Två gamla favoriter, ingen längre med oss.

Le sux

Sarkozy vann presidentvalet i Frankrike och det suger hur mycket apa som helst. Jag hade gärna sett Ségolène Royal som president. Frågan som återstår är ju hur mycket höger Sarkozy egentligen är (han tog just röster från ultrahögern redan i första omgången) och om han kommer försöka närma sig USA.

David

Så att ingen missar det, David har bloggat igen, efter nästan ett års uppehåll.

Förlängning

Gick just upp för att göra hockeyn och matchen har gått till förlängning. Jag är tröttast i världen och vill bara krypa ner i sängen igen.

Reclaim the tights

Införskaffade ett par löpartights igår. Även om de känns jäkligt bra att springa i ser jag ut som nån slags överviktig fågel när jag har dem på mig. Nikae Vulgaris.

Hamnade mitt i massan av småglin som var ute och reclaimade vid Hornstull/Zinken/Mariatorget igår. De började samlas vid tunnelbanan vid Hornstull lagom till att vi skulle ut och införskaffa middagsmaten. Jag hann dessutom bli lite orolig att vi skulle bli ihopblandade med kidsen, så för en gångs skull hade jag inget emot att R köpte skinka som vi skulle kunna vifta med om polisen trodde vi tillhörde reclaimarna. Men i egenskap av gammal demonstrant förstår jag faktiskt inte vad kidsen håller på med. Eller jo, det gör jag, jag blir bara så ledsen. Demonstrationsrätten är skitviktig. Men jag förstår inte syftet med att bara ställa sig nånstans, vänta på att tycka att polisen provocerar (vilket dom gör så fort dom kallar på förstärkning, i ungarnas ögon) och sen föra ett jävla liv. Det var bättre när det ändå fanns en agenda, eller åtminstone någon slags struktur. Som grundtanken med reclaimandet, med gratis käk och partymusik. Nu är det bara fula frisyrer, folköl och ungar som borde vara hemma och plugga, eller åtminstone spela boll i nån park. I likhet med de flesta andra förstår jag inte varför rutorna till en pianoaffär måste krossas. Jag misstänker att det inte ens är någon som bryr sig om att motivera sånt längre. Det går bara inte. Kan ungarna inte bara kamma sig (rent metaforiskt, spikes och andra punkarfrillor är ganska tuffa ändå), läsa på och lära sig göra plakat och faktiskt demonstrera på riktigt. Skriva debattartiklar, göra skillnad. Då får de reclaima mina gator hur mycket som helst. Men skaffa en agenda, dammit!

För övrigt stod det en mörkblå piket och en stadsjeep här utanför under upptakten till härjartågen (som jag faktiskt inte vet omfattningen av, men jag har svårt att tro att det är som SVD skriver, "stora delar av Södermalm"). Ur nämnda stadsjeep och/eller piket klev ett gäng något äldre "demonstranter", iklädda demonstrantkläder och kroppspråk, men jag är ganska säker på att de tillhörde farbror blå, snarare än kidsen.